Över

Det är över nu. Jag saknar ord, känslor ...allt. Det känns som om man är ihålig, att man är närvarande rent fysiskt men psykiskt någon helt annanstans. Jag gör saker, lever som vanligt men alla rörelser är mekaniska. Jag ser ingen mening i att göra något, varför ska jag anstränga mig? Göra upp planer känns helt meningslöst, jag kommer troligen inte medverka i dem. Jag kan inte fatta att jag genomgick den där prövningen. Nu är tärningen kastad och jag vågar inte titta efter vad den landade på. Ibland känns det inte som om jag vill titta på det. Att ständigt slitas i ovissheten tär på en. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Man väger sakerna ständigt för och emot. Man resonerar. Spekulerar. Varför ska det vara så jävla svårt att få ett svar? Den här helgen kommer bli den längsta i mitt liv. När jag hörde låten förut i radion så var det också som en slags bekräftelse, det är något som inte stämmer. Jag kan inget göra. Bara invänta det som kommer hända. Det värsta sortens vanmakt jag upplevt. Hur i helvete ska jag klara detta?