Jag vill ha EN dag utan dig i min skalle.

Nu händer det snart igen. Nu snart är det årsdag igen. Men egentligen spelar det inte så stor roll, för jag har dig i skallen dygnet runt iaf. Speciellt eftersom jag nu jobbar på den plats du lämnade oss. Varje dag tvingas jag återuppleva den där känslan.
Jag börjar tröttna nu. Jag har alltid sett det som en styrka, att alltid tänka på dig. Men nu börjar jag smått misströsta. Kan jag inte få en dag utan att behöva bli påmind, utan att undra, fundera, sakna och spela upp den där dagen gång efter gång efter gång?!

År 2010, - 9 år sedan. Hur kan något så långt bort kännas så nära? Borde inte händelsen blekna? Borde inte overklighetskänslan försvinna någon enda jävla gång? :S
9 år har gått och jag har varje dag tänkt på dig. Jag har till och med kommit på mig själv med att "det var länge sedan vi pratade ju!!" för att sedan påminnas om verkligheten.
Om jag bara hade vetat att det där telefonsamtalet varit mitt sista till dig så hade jag sagt så mkt mer.....!