Lugnet före stormen...

jag upplevs kanske som dramatisk och helt konstig med den rubriken, likaså alla små kommentarer på facebook. Men jag vill inte berätta allt, jag orkar inte och sedan är jag helt övertygad om att jag kommer få massa kommentarer om hur negativ jag är eller nåt. Förut har jag nämnt att det hela tiden snackas om "svenska avundsjukan" , jag tycker istället det handlar om att man inte får "lov" att leva ut sina känslor för då är man tråkig, bitter, negativ, sur o blablabla. Herre min j-vla get säger jag bara, ingen kan väl RÅ för hur man känner? En gång i tiden var jag grymt, grymt besviken över en sak, som svar fick jag bland annat "ja men du får tänka si och så" -eh, ja det vet jag med men det förändrar inte hur jag mådde just DÅ. Ungefär som de här människorna som verkar ge råd om hur man ska göra/bete sig när/om man blir dumpad. ÖH? Jag VET att om det skulle hända mig så skulle jag ju , med största trolighet, både komma över det och även träffa någon ny, men det hjälps väl fan inte när man är mitt uppe i separationen och ens innersta är ett kaos av ångest, tårar, ilska etc?!!
Känns nästan som om det är fult att må dåligt, vara ledsen och inte riktigt veta vad/var man ska ta vägen.
Så nej, jag tänker inte delge vad som händer i detalj.

Idag har jag varit oerhört seg, gissar på att slentrianen börjar ta ut sin rätt ordentligt. Ändå försöker jag var ute och röra mig ofta, jag försöker hitta på saker, stimulera mig på olika vis...etc..men jag har inte kommit undan tröttheten som sitter som ett järngrepp runt mig. Går inte lägger mig så värst sent heller, kanske 22.00 som senast....men kroppen är ändå som seg sirap. O såhär har somliga det frivilligt...wtf....?
Jag vet inte , mina vänner, men det känns väldigt konstigt just nu. Ovärt är ordet. Ren skräck är ett annat.

Det är mycket men bra är det inte!