Du finns alltid med oss.....

Skäms på mig, glömde förut att säga att det är exakt 1 år sedan vi tvingades säga adjö till Muzze...:( Tänk att ett år redan hunnit gå, det är så konstigt. Han var en sån fin hund, så tillgiven. Värst var väl att mitt sjätte sinne ( lr vad man ska kalla min ibland oerhört starka känsla, intution..whatever...) sa mig den där morgonen att det var sista gången jag rastade honom. Fruktansvärd känsla. Det var en sån fin dag också, solsken och riktigt härlig vårdag, -ingen snö heller!! Varför dör de man älskar på vackra dagar? Mamma dog på en solig varm junidag och farfar gick bort på en lika fin sensommar dag.
Jag hoppas Muzze har det bra, var han än är. Tror nämligen inte på att man, vare sig som djur eller människa, bara "försvinner" när man dör.

Det gick väl några veckor o sedan började planen om ny vovve ta form, o sedan dök annonsen upp och nu är hon här, Tammy. Känns ibland menat att hon skulle komma till oss, maken till mänskligare, gosigare hund får man nog leta efter. Om man inte ägnar henne uppmärksamhet på morgonen, exempelvis, så "slår" hon med tassen efter en. Hon "kramas" också. Nu hörde jag en ljudlig hundsuck från hallen, -dags att gå ut med henne :P