Varför "får" man inte uttrycka känslor?

Jag är en person är öppen med när jag är arg, glad, besviken etc..förstår inte varför i hela friden jag ska "dölja" detta. Varenda gång jag blivit ledsen/besviken på något så får jag höra (nästan alltid) att det "det var väl inte så farligt...?", nej visst, för DEN personen kanske det är så..men nu var det hur JAG reagerar och hur JAG känner. Visst, låter väldigt ego men sist jag kollade så var det jag som hade huvudrollen i mitt eget liv och framför allt så vad jag ska göra? Ska jag vara glad trots att det värker i bröstet av besvikelse och känner tårarna rinna över? Har jag inte rätten att känna besvikelse och sorg över saker som händer mig? "Men du kan ju välja att se saker ur annat perspektiv, såsom att "jahaja, att de inte valde mig är ju deras stora förlust"" ...
alltså jag är inte dum! Jag VET mkt väl om detta tänk, men det hjälper inte, sorry...det gör bara inte det.
Är jag besviken så är jag det. Ni är inte mig, ni vet inte hur jag känner mig inombords. Ni vet heller inget om hur mkt jag kämpar och jobbar för dit jag vill komma.
Jag tycker det är djupt respektlöst och rentav taskigt att komma med sånt här till mig. Ni vill säkert väl, innerst inne, men snälla, jag orkar inte höra på sånt när jag mår dåligt. Jag kan bara inte vifta bort mina känslor, det får ha sin gång.