Kan inte fanskapet utrotas?!

Jag har ägnat några minuter på att läsa lite bloggar, kom in på "Vimmelmammans" blogg. Det handlar om vimmelreportern Lotta Gray som drabbades av tjocktarmscancer. Hon var ung, mitt i karriären, fått barn och så fick hon cancer! Helt sanslöst sorgligt :S När jag läser på hennes blogg får jag nys om en annan kvinna som också drabbats av den där helvetiska sjukdomen; Anna heter tjejen och strax efter att hon fött sitt första barn fick hon veta att hon hade en aggressiv cancer i kroppen. Jag blir gråtfärdig av sånt här, livet är så sjukt orättvist för somliga......och det är sån här läsning som får mig att känna mig som jordens rikaste. Jag är frisk! Vad är en skruttig förkylning, lite ryggont eller andra bagateller jämfört med att leva med det eviga hotet cancer över sig? - ingenting! Sedan blir jag oerhört berörd av alla såna öden då dem påminner om mitt egna, hade det inte varit för den där vidriga jävla sjukdomen skulle min mamma varit i livet och jag hade sluppit känna mig som en halv människa!
Men nej, cancer är vår tids värsta farsot och den är så lömsk. Har man tumörer i t.e.x magen och dessa tas bort är det inga garantier mot att sjukdomen verkligen är över...för då helt plötsligt kan fanskapet få för sig att fara iväg till annat organ/vävnad i kroppen. Metastaser..hatar det jävla ordet.

Jag hoppas verkligen Lotta och Anna får bli friskförklarade, jag hoppas det så för deras egna skull men också för barnens..att sakna en förälder är en smärta ingen kan förstå. Jag fick iaf 16 år med mamma, på det viset har jag många minnen av/ihop med mamma.

Jag vill bara ha sagt att cancer kan drabba vem som helst, när som helst. Ta vara på livet, uppskatta att ni är friska.

Finns ett mycket klokt uttryck;

"Den friske har många önskningar, men den sjuke har bara en; att bli frisk...."