It never stop hurting

Innan vi lämnade min uppväxtort helt så besökte vi kyrkogården, jag och pappa. Jag kan nästan räkna gångerna jag varit där, så lite är det. Många kanske tycker att det är konstigt, men jag tänker på mamma jämnt, varje dag. Jag behöver liksom inte gå till graven. De hade snöat ganska mkt även där uppe och under snön låg de röda rosorna som pappa lämnat där på hennes födelsedag, hon fyllde år 17 dec. Väl där så började såklart allt prat om hur det var, under hennes sjukdomstid. Pappa berättade att mamma vetat ganska länge att hon inte skulle klara sig ur detta med livet i behåll. Efter allt samtalande med onkologen och journalkopior så framgick det ganska tydligt att hon vetat mer än vad hon berättade för oss, i familjen.
Jag kan inte föreställa mig hur hemskt det måste varit att bära något så smärtsamt helt för sig själv. Å andra sidan tror jag att hon gjorde det av nån sorts omtanke, hon visste ju att det skulle krossat pappa totalt.
Det är så himla sorgligt alltihop, varför tas alltid de snälla och fina bort från denna jord?!


Måste nog sova nu, är faktiskt skittrött och har ont i huvudet.