Så himla typiskt

Igår var vi och såg nya Göta kanal filmen, jag gillade den men tyckte nog tvåan hade lite mer fart i sig. Nu var den dock inte filmen jag tänkte skriva om utan återigen alla jävla recensenter. Filmen har nämligen dissats kraftigt från många håll medan tydligen många av de som sett den tycker om den. Detta fanns det en artikel om och under hade folk fått lämna kommentarer och en kommentar löd ungefär (kommer inte ihåg exakt) att det som vanligt folk gillar ska på något vis föraktas och pratas illa om. -Precis min uppfattning. Gillar man Strindberg, Bergman etc så har man tydligen "god" smak men om man hellre uppskattar deckare av Läckberg eller Mankell så har man tydligen inte lika "god" smak. Jag vet inte hur många gånger jag hört folk kritisera dem som läser Läckberg , bara för att nämna ett exempel. Lustigast är väl att de som kritiserat har heller inte läst böckerna. Var ju jävla märkligt att man kan uttala sig om något man inte vet något om....?!

Jag säger såhär, varsågod och läs vad ni själva känner för , men kom _inte_ och dumförklara andra som inte delar den smaken. O neeej, jag menar inte att man inte får kritisera eller tycka illa om vissa böcker, filmer etc....men man kan ju hålla det på anständig nivå och framför allt tycker jag alla ska ha "rätten" att uttala sig om det man tycker om utan att för den sakens skull "behöva" köra ett "försvarstal" om det.


******
Tänkte bara kort kommentera artiklarna i expressen angående tsunamivågen. En kvinna miste sina barn och hatar när folk säger "ja, nu går livet vidare"...för hon anser att det inte gör det.
Exakt. Gud, va skönt med någon som inte snackar massa om att "sörjt färdigt" o blablabla. Jag miste iofs inte mamma i en hemsk naturkatastrof utan i en aggressiv sjukdom, men en förlust är alltid en förlust. O man slutar aldrig sakna, tomheten sitter som en smäck rakt i bröstet. Jag brukar beskriva det som att en del saknas av mig. Visst går jag inte runt o gråter längre, det är inte färskt och nytt på samma vis...men tomheten och saknaden kommer aldrig att försvinna. Livet går vidare i den mening att åren går, jag för min del har blivit vuxen, jobbat, pluggat, blivit sambo etc. Men tomrummet efter henne är detsamma.
Jag håller helt med den här arma människan som miste sina barn att livet går liksom inte vidare....de gör ju det rent praktiskt och tidsmässigt men man själv stannar liksom. Himla svårt att förklara. Hemskt nog tror jag heller inte man kan förstå känslan såvida man inte upplevt den.....=(