Jag måste bara kommentera

Suttit och mer lr mindre sträckläst Sanningen om gömda och blir alltmer förundrad. Alltså, det står ju klart hela historien är överdriven och innehåller felaktigheter. Däremot kan jag tycka att de flesta inblandade verkade ha någon skruv lös. Visst, Mias ex är inte sån psykopat som hon målar ut honom, men han verkar ju inte varit någon duvunge precis....:O Sedan verkar ju Mias familj vara nästan lika insnöade som henne. Det är heller ingen skön bild som framkommer i Antonssons bok, jag får bilden av Mia som en person utan något som helst självförtroende. Enormt bekräftelsebehov och noll ansvarskänsla. Hon verkar helt knäpp,...om jag ska uttala mig ärligt.
Det mest motsägelsefulla med henne och jag som faktiskt skulle vilja höra henne kommentera är; varför hon ställde upp med både bild på sig själv och sitt hem i tidningarna för några månader sedan? Som något slags bevis på att hon fanns....? O även där påstår hon sig vara dödshotad..detta rimmar ju jävligt illa, tycker jag. Man går väl inte ut med stora bilder på sig själv om man _verkligen_ är dödshotad och vill leva undanstoppad nånstans?!
Nä, resonemanget går inte ihop. Det är möjligt att inte hela historien är påhitt men någonstans ligger en hund begraven som man säger.

Det läskiga är att jag har börjat tänka tillbaka på hennes tidigare böcker. Jag fick "Gömda" i julklapp av min bror när jag var runt 13-14 år. Jag uppfattade först inte att boken påstods vara sann så jag läste med fasa o minns jag tänkte "åh, va skönt att det är påhittat.." Sedan hade jag läst noggrannare på omslaget och baksidan och fick till min förskräckelse se att historien skulle vara hämtad ur verkliga livet! Jag tänkte "herregud.." men å andra sidan, galningar finns ju tänkte jag senare. Det var först när jag hade jag läst ur Mias hemlighet som jag började tvivla. Jag tycker faktiskt det är pinsamt att erkänna detta för jag älskade Marklund då och kunde liksom inte riktigt föreställa mig att det skulle vara konspiration och konstigheter. Men...idag slog det mig att under tiden jag läste Mias hemlighet så var det något där som störde mig. Jag tyckte det lät som som hon var.....ja. ..lycksökerska är kanske för hårt ord men något åt det hållet. Jag fick intrycket av att hon verkligen strävade efter att hitta "bekväm" livsstil och en person som, enligt utsago, genomlevt ett helvete borde väl vara nöjd med att bara få vara ifred? Istället malde Mia på i boken om den här karln hon träffat, att de skulle bygga ett värstinghus med flera badrum o pool o fan vet allt. Helt plötsligt tyckte jag att hon framstod som väldigt matrialistisk och ytlig...speciellt efter att hon varit dödshotad och kuvad i flera års tid. Det rimmade inte riktigt tyckte jag.
En annan tanke som kom upp till ytan var att när jag som tonåring läste Gömda så hade jag sagt förvånat till min mamma "Herregud, de hittar ju henne ÖVERALLT, hur är det möjligt? Har den karln folk över hela landet eller hur kan de vara på varenda plats hon kommer till?!" Minns att mamma också tyckte det lät lite väl otroligt.

Det allra sjukaste var att jag när läst ut Mias hemlighet så passerade tanken att "tänk om historien inte är sann?" men jag slog bort den. Marklund var ju seriös författare och jag tyckte jag själv lät så cynisk och konspiratorisk vid denna tankegång.

Det finns mkt lurt kring detta alltså...