Why me?

Helg. Jag funderar så mycket. På allt möjligt, jag känner ömsom frustration ömsom likgiltighet. Kanske är det för att det är "den" tiden i månaden eller också är det för att jag börjar se saker som tidigare varit lite grumliga. Jag blir iaf så helvetes irriterad. Snudd på arg. Jag förstår inte hur så många kan bli så knepiga? En låter skiter i sina barn, en annan är en falsk hemsk människa som manipulerar och hittar på allt möjligt sattyg. Sedan finns det många andra knepiga, konstiga personligheter i detta, jag förstår mig inte på dem och framförallt blir jag förbannad av all dubbelmoral. Liksom, en person som inte ens kan göra rätt för sig kanske inte ska predika för andra hur de ska leva? Bara en sån sak! Sedan kan jag inte säga så mkt egentligen eftersom jag själv har en beskärd del knepiga typer på min sida.
Har inte hört av mig på 2 månader och vet ärligt talat inte om jag har lust med det alls. Någon gång. Överhuvudtaget. Kanske är självbevarelsedriften som kickat in? Man ska omge sig med folk som får en att må bra, sägs det. Kanske har jag, längst inuti mig, börjat inse att de kommer aldrig, aldrig vara nöjda med mig och jag orkar i ärlighetens namn inte bry mig längre? Trodde ha fått detta på rätsida i höstas men jag får nog vackert acceptera att så är inte fallet.
Är trött på att alltid få höra idiotiska grejer. Det räcker nu.

Du sa till mig att du alltid varit så tacksam över att jag klarade mig där och då, men med tanke på hur du och X uppför er så tror jag inte ett smack på det längre. Om du verkligen vore så tacksam så skulle du vara glad och glädjas åt allt jag tar mig för...istället för att ställa krav och verka så sjukt missnöjd hela tiden.
Då kan jag inte låta bli att undra; var det egentligen så bra att jag överlevde?